33. Atlantis del 6. Vägen till Templet
Hilma af Klint, serien Svanen nr. 1.
Följ med på en resa
Kanalisering från Mandura, Atlantis överstepräst
Nedan länkar till övriga delar av denna ganska oplanerade "Atlantis-serie":
28. Atlantis del 1. Dualiteten
30. Atlantis del 3, Malta
31. Atlantis del 4. Kärlekens och Glädjens ö
32. Atlantis del 5. Kraft, visdom och kärlek
33. Atlantis del 6 = DENNA
34. Atlantis del 7. Cirkeln är sluten
Utdrag ur "Vägen till templet" av Gurli Lindén
(s. 436-437, hösten 1905)
"Nu talas också om duala krafter som möts, att den som är med henne varit bunden vid henne ända sedan systersjälen skapades. Alla i gruppen ("De Fem", se Blogg om Hilma af Klint) är förbundna vid varandra genom många liv och deras karmiska förhållanden ska utredas för Hilma.
För första gången ges också en förklaring till Dualväsendet som skulle bli en så genomgripande idé i det kommande arbetet:
Dualandar blev skapade då människan långt tillbaka i forntiden drevs av sin passion att begära särdelning i kön. Då nedlade Gud i bandet mellan två själar en längtan så stark blott för att hjälpa dem att gå framåt. En själ blev två. Mannen gav anden åt kvinnan. Tog av sin väsens band, därför söker han kvinnan. Han är därigenom fäst vid henne. Mannens byggnad är kvinnan som blev hans boning. Kvinnans ande blev barn av honom.
Dualväsendet uppstod så att andens urbild, det är själen, blev kluven i två. En del innehöll kärleken, en del visheten. Kärleken blev kvinna, visheten man, anden blev en. Återförenade blir en gång de som varit det förr."
Efter att ha läst "The Crystal City of Atlantis" var det mycket som arbetade inom mig. En dag blev jag yr och satte mig i fåtöljen en stund. Någon sökte kontakt. Jag fick följande budskap från Mandura. Det är som vanligt min egen upplevelse jag vill berätta om, i hopp om att hjälpa någon annan att minnas.
Kanalisering från Mandura via Kjerstin Wegler 14 juli 2021
Godafton Älskade jordebor. Mitt namn är Mandura. Måhända klingar mitt namn bekant i mångas öron?
Vi är gamla bekanta sedan tidigare kära Vänner. Jag var överstepräst under Atlantis era då även många av er befann sig där.
Snälla ni, försök minnas den underbara tiden i Guds Paradis. En tid med fullständig balans mellan maskulina och feminina energier. En tid då vi skapade det bästa för oss alla - vi gjorde uppfinningar som förenklade vår tillvaro och var både vår högt ärade Moder Jord och oss Människor till största nytta och glädje.
Just glädjen och kärleken var det utmärkande för denna ljusa period i vår historia. Liksom gemenskapen och njutningen av "stundens skönhet". Kort sagt; vi levde i nuet, i jämställdhet, balans och acceptans.
Senare kom egot med i bilden, liksom experimenterande med andra entiteter och viljan att härska, ha makt över andra. Kärleken, vårdandet och "att leva i sitt hjärta" stod tillbaks - alltså de feminina energierna som hade övervägt i Lemuriens tid.
Jag vill poängtera att det var varelser från andra planeter, varelser med låga energier, som invaderade Gaia. Förslavningen av mänskligheten var ett faktum, liksom att rädslan som var väckt inom oss var det som livnärde slavdrivarna.
Därmed rubbades balansen, även i Moder Jord / Gaia naturligtvis. Det påverkade naturligtvis oss alla mycket negativt med bland annat tsunamis som följd. Energierna hos mänskligheten föll, från 5:e ända ner till 3:e dimensionen vid den tredje och sista stora tsunamin. Landmassor och städer försvann i havet.
Kristallstaden Ashua.ra.ta.ra som hade sitt centrum i Malta, försvann i havet liksom stora landmassor som gick förlorade i havet.
Kjerstin: Efter de orden upplever jag starka energier och befinner mig plötsligt bredvid den lilla ön Comino i Malta. Ön kallas även Visdomens ö. (Jag har, i min fysiska kropp, passerat Comino med båt och även sett ön från grannön Gozo. När jag fick kontakt med "Thoths eteriska pyramider" (se Uppdrag Jorden) upplevde jag även en eterisk pyramid just på Comino.)
Nu dras jag bort från Comino, mot den större ön Gozo, intill de branta klipporna där. Jag ser något skymta djupt nere i det klara vattnet. Det ser ut som en byggnad, kanske ett tempel? Jag känner den kärleksfulla närvaron av delfiner när jag dras ner i vattnet - känner samtidigt Manduras närhet, det känns tryggt att han är med mig. Det går snabbt nedåt nu.
När jag kommit intill det massiva som kanske är en byggnad, rycker till hårt och plötsligt i navelchakrat - som kramp. Jag hoppar högt och blir medveten om fåtöljen som jag sitter i. Jag gråter samtidigt som sammandragningarna fortsätter, nu i Solar Plexus. Så får jag healing i hela kroppen, det känns som om sockerdricka bubblar runt i cellerna. Efter en stund slappnar jag av i de svagt lilablå energierna som dansar omkring.
Jag får till mig orden:
"DET ÄR ÖVER NU, illusionen är borta, slaveriet är slut. Kvinnan har återtagit den kraft som vi en gång lämnade ifrån oss."
Jag känner lättnad, känner min kraft och samtidigt kopplingen till min tvillingsjäl. Vi har balanserats och vi har återkopplats till varandra. Efteråt upptäcker jag att mina glasögon har gått mitt itu! Hela tiden är Mandura närvarande i processen tillsammans med andra vänner - präster och prästinnor kanske? Jag är oerhört tacksam för Manduras hjälp och stöd under denna märkliga magiska resa.
Mandura ler varmt och fortsätter:
Det avbrottet var välkommet, det var vad vi har väntat på, detta att allt fler av er ska vakna upp och inse att ni har en enormt stor Kraft och dessutom all Sanning inom er. Som Jesus sade: JAG ÄR vägen, sanningen och livet / ljuset. NI - var och en BÄR ALLT INOM ER!
Jo, för att återgå till Atlantis. Energin sjönk ända ner till den 3:e dimensionen hos de arma förslavade människorna. Rädslan ni kände uppmuntrade förövarna till att testa gränserna för hur mycket tortyr och rädsla ni kunde uppleva innan döden inträffade.
Jag, min gemål och de andra prästerna och prästinnorna bestämde oss för att fly ner i underjorden genom de gångar och grottor som redan fanns där. Alla som ville följde med oss. Vi byggde långsamt upp vårt samhälle genom kärlek och omhändertagande av varandra. Det var ett gediget arbete och tog mycket tid, med i dag är vi många som lever i Ashua.ra.ta.ra som är en underbar stad av kristall.
Vid våra ingångar har vi healing-grottor av kristall som kommer att hjälpa de av er som är mogna för det att återfå resterande DNA-strängar, bli föryngrade och fysiskt friska. Första steget är nog ändå, som för Kjerstin här, att få era trauman bortrensade med hjälp av ljud- och ljus-sensationer, inte minst valarnas och delfinernas läkande toner.
Vår kristallstad är en del av Agartha, jordens inre värld, som har funnits här alltsedan Lemuriens fall då deras överstepräst Adama tog med sitt folk ner genom Mount Shasta. Där nedanför är staden Telos belägen. Agartha är stort och vi samarbetar genom olika råd, både regionerna emellan, men också med andra planeter och Galaktiska federationen, där vår vän Ashtar är befälhavare. Till jordens inre finns nedgångar / dimensionsportar här och var på jorden.
NU - i detta nu - när balansen mellan den Gudomligt feminina energin och den Gudomligt maskulina energin är uppnådd har vi nått slutet på denna förslavningens tid.
De förstörande krafterna som har haft makt över er på ytan har insett att Mänskligheten har förstått hur kraftfull var och en av er är - var och en är Guds kraftfulla Skapelse av Ljus och kärlek!
Som förutbestämt varit har nu äntligen KÄRLEKEN OCH LJUSET SEGRAT OCH MÖRKRET HAR FÖRSVUNNIT.
Älskade Ni - Se Sanningen!
Fred, frihet och rättvisa i glädje, kärlek och gemenskap oss alla jordebor emellan är vår framtid OCH DEN ÄR HÄR NU!
Er vän Mandura
I följande del om Atlantis, som är den sista, ska jag försöka "knyta ihop säcken" efter bästa förmåga. Tur att detta inte är ett akademiskt examensarbete utan en Blogg, baserad till stor del på känslomässiga upplevelser.