När dagen gryr
I självbiografin "När dagen gryr" (2017) berättar jag om min uppväxt i Stockholms innerstad. En stad i förvandling; de omoderna bostäderna i innerstaden renoverades. I centrum grävdes stora gropar, där sedan bl.a. Sergelhusen byggdes.
Flera läsare har berättat att min bok har fått dem att minnas sin egen barndom. Att minnas är en förutsättning för att kunna läka trauman, upptäckte jag under min läkningsprocess. Jag märkte att ju fler förträngda känslor som kom till ytan och bearbetades - desto friskare, friare och gladare blev jag.
Jag föddes in i en stor rädsla som jag var omedveten om ända tills jag, över 50 år gammal, upptäckte att den jag var rädd för - det var min mamma. Barndomen mindes jag nästan ingenting av!
2011 deltog jag i mitt livs första terapi, under en mycket intensiv vecka. Funktioner i kroppen, som varit avstängda p.g.a. den stora svarta rädslan, väcktes upp.
En ny annorlunda värld öppnades genom mina fysiska sinnen efter terapiveckan. Allt var ljusare och färgerna så intensiva! Jag kände smaker, lukter, smärta och t.o.m. vattnet mot min min hud när jag duschade. Det hade jag aldrig gjort förut!
Under en senare regressionsterapi såg jag mig gå in i vårt hus på landstället. Pappa log emot mig när jag gav honom smultron. Där mamma befann sig var det svarta kompakta energier som gjorde mig oerhört rädd - hon fick inga smultron.