167. Ann-Louis

Insikt: Alla de här upplevelserna var omvälvande för mig. De bekräftade att livet på något sätt fortsätter efter döden. Jag fick också bekräftat att jag själv hade en intuition och att den kunde utvecklas.

Jag bestämde mig för att lyssna mer på intuitionen och låta den hjälpa mig på vägen till att ge mig själv och därmed mitt inre barn, kärlek. För att kunna älska andra behöver man först älska sig själv, insåg jag.

Kjerstin: Jag uppfattar det som att intuition är när jag lyssnar på vad mitt hjärta vill säga mig. Vad tänker du om intuition Sanat Kumara?

Sanat Kumara 20 november 2018:

Intuition är när du får budskap från dig själv. Och kontakten med dig själv, med ditt inre får du främst genom ditt hjärta. Så jag håller med dig.

Intuitionen kan utvecklas till en direkt kontakt med ditt Högre Jag. Det går stegvis/gradvis och det kommer att gå allt lättare för er. Man kan säga att det är vad som är uppstigningen.

Genom att utveckla och finstämma er intuition hittar ni tillbaks till er själva, till era kunskaper som redan finns i ert slumrande minne. Som ni redan vet, i ert hjärta har ni all universums kunskap." Slut citat

Det var alltså Ann-Louis, min klasskamrat från grundskolan. som kom på oväntat "återbesök" nu i veckan. Då, under kursen 2012, hade det redan gått 40 år sedan hon dog. Men aldrig har jag glömt hennes glittrande ögon, alltid fulla av bus eller hennes spridande av glädje och kärlek. 

Jag var mycket rädd, tyst och blyg under hela uppväxten, men Ann-Louis var raka motsatsen. Detta trots att hon levde med en, åtminstone på den tiden, obotlig njursjukdom som alltså eskalerade och "tog ut sin rätt" i högstadiet.

Jag är tacksam över det nya besöket som gav mig inspiration och glädje. Det verkar som om "slöjorna" till den andliga världen är mycket tunna nu - i den speciella tid som vi här på Jorden nu befinner oss i! 

Även tidigare i vintras var det någon som envist sökte kontakt. Jag kom inte på vem, så till sist blev jag tvungen att fråga; "Vem är du?"

Det visade sig vara Peter, son till en av mina gamla vänner. Den unge mannen dog av sjukdom i alldeles för unga år. Nu påminde han mig om att vi hade träffats en sista gång på en födelsedagsfest, arrangerad av hans mamma. Jag mindes platsen som han beskrev och att det hade varit så roligt att träffas igen, efter flera års uppehåll beroende på att jag bodde på annan ort. Ganska kort därefter dog han, för c:a 10 år sedan gissar jag.

Nu tackade Peter mig för att jag, för några år sedan, hade tagit emot ett meddelande från honom till en av hans föräldrar. Det hade jag själv helt glömt bort. Han undrade om jag nu ville "upprepa proceduren". Jag samlade mig, tog fram papper och penna och skrev efter Peters diktamen, ett meddelande till hans familj. Jag skrev sedan rent och postade brevet, varpå jag slängde min "kladd" - budskapet var ju inte till mig.

Även min syster brukar komma till mig då och då, sedan hon gick över till andra sidan i somras. Det känns avspänt och bra. Jag har även fått möjlighet att tacka henne för att hon så ofta hjälpte mig, bl.a. med barnpassning när mina barn var små. Hon dog av Alzheimer, vilket försvårade relationen under de senaste åren - men "i himlen" är hon åter fri och frisk :)