11. Välj rädsla eller Kärlek - Historien om Alice i Underlandet och Sanat Kumaras ord om rädsla

03.09.2021
DELFINERNA VÄLJER KÄRLEK OCH GLÄDJE
DELFINERNA VÄLJER KÄRLEK OCH GLÄDJE

Var Alice upplevelser i Underlandet en strategi för att överleva?


Alice i Underlandet 

Uppdrag Jorden s. 120

Efter upplevelserna på Malta och kontakten med "min bror" funderade jag över olika dimensioner. Jag hade inte läst boken om Alice i Underlandet, men visste att den handlade om en flicka som gick ner i en underjordisk värld. 
Där mötte hon olika djur och andra figurer. När jag googlade på Alice i Underlandet läste jag att boken var skriven till en flicka som hette Alice Liddell. En man som var god vän till hennes familj hittade på berättelsen för att roa henne, stod det. Mannen hette Charles, men gav ut sagan i bokform 1865 under pseudonymen Lewis Carroll. Det var den första sagoboken skriven för barn, stod det.


       

När jag såg på ett foto av Alice som sexåring snurrade det rejält i pannchakrat. Därefter började jag se henne i inre bilder. 

Jag var tveksam till om min version av Alices historia skulle berättas. När jag ställde frågan till den andliga världen i oktober 2018 fick jag svaret att rädslobubblan kan spricka först när vi ser den.

I en sekvens hade Alice en ljus klänning på sig och var ungefär nio år. Hon åkte roddbåt med en man på en bred flod. Mannen hade en lätt och vänlig utstrålning. De var goda vänner. Alice var pratsam och glad.

En annan gång gick Alice i strandkanten framför ett stort vitt hus. I det huset bodde hon med sin familj. Alice hade en vacker vit klänning och håret ordnat i fin frisyr. I trädgården framför huset var det fest. Där var fullt av ljusklädda, minglande män och kvinnor. Några finklädda barn sprang runt och lekte. De var antagligen Alices syskon. Men Alice såg efter fiskar i vattnet och höll långt avstånd till de andra, speciellt till männen. Det var obehagligt med så många män, speciellt när de drack vin och festade, tyckte hon. Mannen som var hennes vän kunde hon inte söka kontakt med eftersom han pratade med de andra vuxna.

Jag såg också Alice gå omkring i stora rum med många tavlor och speglar. Hon stannade vid en stor tavla och jag kände dimensionsporten som fanns där. Nyfikenheten var väckt och jag läste både Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. Händelserna som beskrivs i böckerna är den värld som Alice själv skapade åt sig i en annan dimension. I den dimensionen kan vi manifestera våra tankar. Det vi tänker kan alltså ta fysisk form och vi kan därmed skapa våra egna upplevelser.

Under turerna med Charles i båten var det inte han som berättade fick jag veta, utan Alice som berättade för honom. Han sammanställde sedan berättelserna och illustrerade med egna teckningar. Enligt Wikipedia fick Alice den färdiga berättelsen i julklapp av Charles 1864, året innan boken kom ut. Boken Alice i spegellandet skrev Alice själv. Den gavs sedan ut under samma pseudonym som den första, återigen med hjälp av familjens vän.

Senare blev jag visad en händelse som förklarade Alices avstånd till männen på trädgårdsfesten. Hon var yngre i den här sekvensen, kanske fem-sex år. Alice och flera män befann sig i en stor kyrka. Det var mycket guld i kyrkan, men stämningen var kall, mörk och hotfull. De svartklädda männen begick sexuella övergrepp på Alice. Mannen som var ledare var Alices pappa. Jag kunde inte se hans ansikte, men jag visste att det var så.

Detta fick mig att fundera på resten av Alices familj. Jag kunde se mamman. Hon var helt upptagen med sig själv och sina bestyr med fester, tjänstefolk och annat i samhället som bekräftade hennes status. Kanske förträngde hon eventuella misstankar om mannens dubbelliv av bekvämlighetsskäl eller rädsla? Barnen hade hon varken intresse eller tid för, därför tydde de sig till tjänstefolket istället. Alice hängde ofta i köket där det fanns en snäll kvinna som hon tyckte om.

Den stora rädslan

Mycket annat hände, framförallt i mitt inre liv. Andra upplevelser tog överhanden en period och jag glömde bort Alice. Jag hade positiva och spännande andliga upplevelser, som jag återkommer till längre fram.

I början av 2018 mötte jag Den stora rädslan. Parallellt med mycket höga energier hamnade jag i en nedgång till lägre och trögare energier. Nu efteråt förstår jag att det ingick en viss hjälp från den andliga världen. För min utvecklings skull behövde jag halka ner i detta.

Jag trodde att jag redan hade bearbetat och transformerat alla rädslor som jag hade burit på, genom både detta liv och årtusendena (hihi), men icke. Yttre händelser gjorde att allt drogs samman till en enda stor rädsla.

Jag väntade på att få vittna i en rättegång mot en man vars energier liknade min mammas. Datorn hackades. Dessutom vidarebefordrade mobilen sms för inloggning till Facebook via en länk. Byte av teknisk utrustning tog mycket tid, pengar och framförallt energi. Vid brevlådan stod det en okänd bil en dag, varpå jag inbillade mig att någon ville komma åt min post. Jag började se mig om innan jag gick ut genom ytterdörren. Kort sagt kände jag mig inträngd i ett hörn.

När jag var ensam hemma under vinterkvällarna dansade jag för att inte sjunka i energi. Slutligen kom jag till en gräns då jag inte förmådde höja mig längre. En eftermiddag rasade allt. Jag fick ångest och det hela slutade med att jag ringde 112. De hänvisade till det ej akuta numret där jag pratade med en förstående kvinnlig polis. Nu kan jag skratta åt händelsen.

Vändpunkten kom när jag åkte till ett möte i Nyköping. Väglaget var den vinterns värsta med en ishal E4 där trafiken stundtals rullade i 40 kilometer i timmen. Jag var glad att ha bokat hotell så jag skulle slippa köra hem på kvällen. När jag är trött blir jag lätt rädd. Min man var bortrest och att komma hem till ett mörkt hus kändes oöverstigligt just då.

Efter mötet såg jag fram emot en varm dusch och kanske en bra film på hotellet. Väl där upptäckte jag att det varken fanns dusch eller toa i det pyttelilla rummet. Jag blev besviken för att jag inte hade kollat bättre när jag bokade och bestämde mig för att åka hem. Det var snöstorm och bommen till parkeringen gick inte att öppna. Automaten kunde inte läsa av biljetten i kylan. Efter en halvtimme lyckades en man och jag få teknisk hjälp att få ut våra bilar. Jag satte på värmen för fullt och grät för att det gjorde så ont i de iskalla händerna och fötterna.

Jag tyckte riktigt, riktigt synd om mig så mycket jag orkade. Kunde livet bli värre? Plötsligt började jag gapskratta och kunde se mig själv utifrån som den ynkliga och självömkande figur jag var. Hahaha, vad hade jag hållit på med i flera månader? Jag som inte ens var rädd för att dö längre. Jag visste att det inte finns någon död, endast övergång till andra dimensioner. Ville jag verkligen förstöra mitt liv genom att oroa mig över vad som kanske kunde tänkas ske?

Jag var innerligt trött på att vara rädd och tänkte hädanefter leva i nuet. När jag kom hem var det ljust trots den sena timmen. Snöstormen var över och månskenet lyste upp hela vår tomt och skogen intill. Den närmaste tiden fick jag hjälp att transformera gammal rädsla utan att behöva uppleva den. Det jobbade hårt i Solar Plexus på nätterna. När det hade blivit lugnt i kroppen så var jag mogen att möta Alice och hennes djupaste hemlighet.

Alice, ungefär sex år gammal var åter i den stora kyrkan. Hon låg på något, kanske ett altare. Runt henne fanns mörka energier, som en svartgrå dimma. Där fanns minst fyra män inklusive hennes pappa som jag inte såg ansiktet på, men ändå visste att det var han. Någon drog upp Alices vita klänning och männen våldtog henne en efter en. Någon tog också blod från henne och samlade i en förgylld bägare. Alice stängde av känslorna och var tillsammans med änglarna under övergreppen. Efteråt låg hon kvar, som paralyserad.

En man steg fram med en naken och kritvit liten bebis i famnen. Han höll upp barnet framför sig så att Alice skulle se bättre. Hon tyckte mycket om små barn och hade själv småsyskon hemma. Men hon visste vad männen skulle göra med bebisen därför att hon hade upplevt det tidigare.

Någon skulle skära ett djupt snitt i barnets bröst och mycket rött blod skulle rinna och samlas ihop. Sedan skulle de skära ut hjärtat, lyfta ut det och visa det för Alice. De skulle njuta av hennes rädsla. Vad de sedan skulle göra med hjärtat visste hon inte och ville inte veta. Förra gången hade Alice skrikit och sedan svimmat av rädsla när de visat hjärtat. Den här gången gick Alice snabbt in i en annan dimension och gav inte männen nöjet att få hennes rädsla.

Jag vet inte om Alice fick utstå fler övergrepp, men jag gissar att männen valde ett annat offer. Det är väl vad satanism går ut på antar jag, att offren känner skräck? För några dagar sedan ville jag veta hur Alices pappa ser ut. När jag till slut hittade ett porträtt av honom på nätet rös jag och blev iskall i nacken. Mannen utstrålade samma mörka energier som min mamma gjorde.

Som vuxen levde Alice, enligt Wikipedia, i London. Jag gissar att hon lämnade Oxford där hon växte upp så snart hon kunde. Hon gifte sig med en fin och snäll man och fick tre söner.

Den senaste veckan, oktober 2018, har jag förstått varför rysaren Rose-Maries baby av Roman Polanski (OBS! Namnet felskrivet av mig i boken, det står Rossilini) skrämde mig så oerhört 1968, då jag var 14 år. En ung gravid flicka blir i filmen utnyttjad av satanister. Jag såg också den otäcka vampyrfilmen I Draculas klor, som jag tror hade premiär under samma tid. Sedan dess har jag undvikit både skräckfilmer och rysare.

Tänk så många olika möjligheter det finns att bevara rädslan i människorna. Genom bland annat filmer, böcker, internet, dataspel och inte minst en felaktig och negativ nyhetsrapportering. Vi blir manipulerade till att stanna i rädslans klor på många olika sätt.

Alices bästa hemlighet

Insikt: Alices bästa hemlighet var:

När Alice inte var rädd längre förlorade ondskan sin makt över henne.

De mörka energierna förlorar helt och hållet makten över oss när vi inte är rädda. När vi släpper rädslan och söker ljuset och kärleken så förlorar mörkret makten.

Vi kan räkna med att en del satanism och pedofilhärvor kommer upp till ytan och avslöjas på jorden den närmaste tiden, för att sedan försvinna.

Ljuset vinner alltid. Kom ihåg - om du är rädd - gå då in i ditt hjärta och sök ljuset. Det finns alltid där och har alltid funnits.

När jag nu har skrivit detta om Alice för hand, non stop i tre timmar, gråter jag av lättnad. Genom att skriva ner våra tankar och känslor händer det mycket.

"Det skrivna ordet betyder mer än vi tror", säger någon i den andliga världen.

Därför ber jag nu att all världens rädslor försvinner från jordens yta. Jag ber för att människorna ska få tillbaks sin inre kraft och styrka.

Sanningen är kärlek, sanningen är glädje, sanningen är ljus. Sanningen är att vi är tillsammans på Universums vackraste planet. Det är dags att ta hand om den och ge den kärlek. Att ge oss själva och varandra kärlek. När vi gör det spricker bubblan, "rädslotrollet" far iväg med Västanvinden och vi blir befriade från det gamla och mörka och kan leva i ljus och frihet.

Jag ber för alla barn på jorden, jag ber för att vi ska ge dem en ljus framtid. När vi tar hand om varandra och om vår levande planet höjer vi energierna på hela Jorden och därmed också i hela Universum. Vår planet är på väg att bli det paradis som den en gång var ämnad att bli.

Vi är alla lika viktiga för jordens utveckling. Vi är alla en pusselbit i vår planets pussel, just för att vi alla är olika. Vi har olika egenskaper, kunskaper och erfarenheter. De behöver inte värderas, bara finnas till nytta för oss alla. Du ska verkligen tro att du är något. Du är bäst på att vara Du. Glöm Jantelagen!

När jag skriver in detta om Alice från mina handskrivna lösa papper till datorn (sista november 2018) dansar granarna i skogsbrynet utanför. Jag hade tänkt skriva något annat i dag, men frågade den andliga världen och fick svaret:

"Du ska berätta om Alice."

Jag förstår varför. Ämnet passar den här dagen. Det regnar ibland och plötsliga vindar viner runt knutarna. Energierna är starka och oroliga. Det känns i luften att mörkret nu rensas bort. Moder Jord renas från den tyngd som hon burit på. Vi rensas och höjer oss upp i energierna. Äntligen!

Plötsligt minns jag en av de sagor som jag brukade berätta ur minnet under tiden som förskollärare. Den har två namn och heter Pojken och trollen eller Äventyret (Min Skattkammare, del 2). Eftersom pojken inte är rädd lyckas han befria prinsessan från trollen som rövat bort henne och låst in henne i berget. Trollen (rädslan) far iväg med Västanvinden och prinsessan (kunskapen) är åter fri. Observera att detta är min egen personliga tolkning som jag kom på i denna stund. I trollens berg hittade pojken och prinsessan guld och ädelstenar i överflöd som de kunde ta med sig hem till Kungariket.


Slut kopiering från bok och eget tillägg 6 september 2021:

Sedan början av 2018 har jag undvikit sociala medier. Ett av mina f.d. konton på Facebook finns dock kvar. Det hade blivit hackat, jag kunde ej radera det och Facebook fick jag ingen hjälp av... Kanske någon sedan dess skrivit inlägg på olika sidor i mitt namn? Mitt Messenger som även det kapades har använts av någon som skrivit konstiga saker till minst en av mina f.d. vänner på Facebook - så sent som 2019... Jag hoppas att inte andra blivit drabbade av detta på något sätt. 

Kram från Kjerstin


Sanat Kumara om rädsla via Kjerstin Sisilla augusti 2018


Andas lugnt. Andas lugnt och behåll er jordning. Händelser som kommer överstiger er föreställningsförmåga.

Ni är älskade och omhuldade av så många. Vad som händer är kärlek. Rädsla främjar er inte. Inte heller oro. Den tiden är förbi. En underbar gyllene tid av kärlek är kommen till jorden. Kanske ni ser dess motpol. Men minns att det är en illusion, en tid till kommer ni att se kärlekens motpol.

Minns att allt är energier. Höj dig in i Ljuset Ljusarbetare och ta varandras händer. Ni är i skydd och trygghet. Ge er kärlek vidare till era bröder och systrar. När ni gör det hjälper ni fler att höja sig uppåt. Gå in i ert hjärta och be om hjälp om ni vill. Jag är här för att hjälpa till i denna process. Vi är många fler. Moder Jords/Gaias förvandling iakttas av många kärleksfulla varelser I Universum. Om ni lyssnar noga kan ni höra hejaramsorna och änglarnas fanfarer. Med min djupaste kärlek och uppskattning.


De uppstigna Mästarna genom Sanat Kumara, via Kjerstin Sisilla 21 januari 2019 


Älskade vänner. Håll ut. Vi är många som finns med er i varje stund. Illusionen som ni har levt i så länge är på väg att försvinna. Slöjorna lättar, vissheten om er egen storhet kommer allt närmare.

Allt blir bra. Allt är som det ska vara. Eftersom allt omvandlas till kärlek och ljus behöver det först komma till ytan, för att sedan kunna lämna, på djupet - för evigt. Tänk er fjärilen, den vackra fjärilen som vecklar ut sina vingar när de har torkat. Den har förvandlats på djupet, inifrån och ut. Innan den kunde stå där i sin fulla prakt och torka sina vingar var den modig. Den stängde in sig i en hård puppa för att utvecklas i det fördolda. Den visste inte att för att utvecklas behövde den underkasta sig denna metamorfos, denna utveckling, utan att själv veta varför.

Vad ni möter i er vardag; människor, känslor, rädslor. Förstå att allt är en spegel, allt ni möter är för ert eget bästa, för er utveckling, er metamorfos. För att hitta er storhet, er skönhet, er styrka och ert mästerskap. Ni är alla Mästare så tro på vad er intuition/ert hjärta vill säga er. Våga ha tillit till att allt är precis som det ska vara. Möt det ni behöver möta, men vet att ni även möter det ni sänder ut.

Behöver ni hjälp att våga släppa taget, att våga möta er rädsla, be då om hjälp. Be din guide, din favvo-ängel som ni säger, be mig eller min bror Sananda om en hand att hålla i. Det är inte lång väg att gå och vi bara väntar på att få göra er sällskap på vägen. Över bron, över bron till ditt nya Jag, som är ditt gamla välkända jag, ska du veta. Återföreningens tid är kommen till Jorden. Vi alla här ser fram emot att snart få möta er.

Kärlek till er från oss genom Sanat Kumara