68. INTRO 3

Har människorna slutat tänka?

Om kontakten med naturen och ett buskap från Sisilla i Agartha

Har vi förlorat kontakten med naturen?

Var ute på promenad i skogen och gick på en ganska smal stig. På långt håll såg jag något illgrönt och något knallorange som lyste intill en stor sten. När jag kom nära såg jag att det var två prydligt ihopknutna hundbajspåsar som låg där intill varann... jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Hur tänker man, eller rättare sagt man kan väl knappast tänka alls, åtminstone inte på vår vackra natur, när man slänger miljö-ovänliga plastpåsar i skogen? Dessutom låg påsarna nedanför en stor sten som såg mycket klätter-vänlig och spännande ut! Hur förklara detta beteende för ett barn? Som förskollärare lärde jag barnen att aldrig kasta skräp i naturen, för det är djurens hem.

Innehållet i påsarna däremot var ju inte skräp, utan naturlig näring. Om hundbajset hade fått ligga fritt i skogen hade det förmultnat på några dagar, kanske förflyttat från stenen eller stigen om hunden/hundarna mot förmodan råkat bajsa just där...

Som barn, uppvuxen i Stockholms innerstad, var de djur jag såg stadsduvor och hundar. Jag var rädd för bägge delarna; hundarna skällde otäckt och duvorna kom ibland flygande rakt emot mig... Senare när familjen skaffat ett pyttelitet fritidshus med stor skogstomt lekte min syster och jag mycket utomhus. Ingen vuxen brydde sig om oss, utan vi fick leka i lugn och ro med stenar och kottar och fick tid att utforska naturen. Speciellt småfåglarna var mina bästa vänner. Som 20-åring var jag trött på asfalt och flydde Stockholm. Sedan dess har jag mestadels bott i närheten av skogen.

Ur min bok "Uppdrag Jorden:

"2014 kom snokar i varierande storlekar ringlande framför mina fötter flera gånger. Aldrig tidigare hade jag sett en snok på nära håll, bara huggormar.

En gång hittade jag vad jag trodde var ett cykeldäck i en glänta långt inne i skogen. När jag böjde mig ner för att ta upp föremålet, slingrade en jättelång snok iväg och försvann bland blåbärsriset.

En annan dag gick jag in efter att ha jobbat i trädgården. Då upptäckte jag att förrådsnyckeln var borta. Jag gick ut igen för att leta. När jag hade gått några meter såg jag en stor cirkel på marken framför mig. En snok förstås. Jag stod still en stund och såg på de vackert gula fläckarna i nacken. Så smög jag försiktigt förbi och gick ett varv runt förrådet, men hittade ingen nyckel. Nu var snoken spårlöst försvunnen, men precis där ormen hade legat fann jag nyckeln.

Jag insåg att snokarna faktiskt ville mig något något och köpte boken "Djurens språk" av Carina Solöga Högman. Jag läste snokens budskap:

"Acceptera din egen sanning. Min gåva till dig är att du bär sanningen själv. Acceptera dig själv så som du är. Med andra ord - sluta upp med att ifrågasätta dig själv och det du redan vet". 

Slut citat.

Snokarnas envishet att visa sig för mig öppnade ögonen för att naturen faktiskt har budskap till oss och att djuren verkligen kommunicerar med oss. Nu menar jag inte bara husdjur, utan precis alla djur, alltifrån silverfiskar till älgar och havsörnar. 

Jag tror att vi alla inom oss bär på en längtan till och saknad av den nära kontakten med djuren och naturen som våra förfäder och därmed vi hade en gång.

För några år sedan läste jag de två första böckerna i romanserien "De klingande cederträden" av ryssen Vladimir Megré. Huvudpersonen Anastasia lever som eremit i Sibiriens tajga, hon bor tillsammans med vilda djur i en skogsglänta där hon också föddes och hon badar dagligen i en tjärn. Ekorrarna plockar ceder-nötter till henne och hon sover tillsammans med en björnhona. 

Första boken gavs ut på ryska 1996. Sedan dess har böckerna inspirerat många människor i Ryssland att skaffa koloniträdgårdar för att kunna odla sin egen föda och starta EKO-byar med egna odlingar, skolor och förskolor.

Del 3 och 4 i bokserien läste jag för ett par år sedan, när de precis hade blivit översatta till svenska. Övriga 6 av totalt 10 böcker finns på engelska - ja och på ryska förstås om du skulle föredra det :)

Mina gamla ex. av de första två böckerna kom bort i senaste flytten. Jag har nu köpt nya och sträckläst dem de senaste dagarna. Det jag läste påverkade mig mycket starkare nu än senast jag läste dem, för kanske 5 år sedan. 

Eftersom jag tycker om böcker har jag läst många i mina dar, men aldrig tidigare påverkats så starkt - jag upplever att det är Sanningar som Anastasia berättar, genom författaren Vladimir Megrè (som egentligen var handelsman, men övertalades av Anastasia att skriva den första boken).

Troligen beror min starka upplevelse av "Anastasia-böckerna" på vad som hänt i mitt inre de senaste åren, men även på vad som händer på Jorden nu. Att Kärleks-energierna växer och allt blir omvandlat, vilket jag beskriver på flera ställen i bloggen.

Genom böckerna berättar Anastasia massor av saker om universum, människans historia på jorden och händelser hon som eremit inte borde känna till. Hon vet hur vi lever på jorden i dag, för hon upplever i sitt inre allt som händer, med hjälp av en osynlig stråle. Denna stråle har enligt Anastasia varje människa, men eftersom vi i allmänhet inte känner till den så kan vi inte använda den... 

Hon berättar också att vi människor (men inte djuren) kan använda oss av det kosmiska intellektet, eller rättare sagt utväxla information med det. Hon menar då inte bara vissa "genier" i form av vetenskapsmän, kompositörer eller liknande, utan att VI ALLA kan lära oss detta genom att leva på rätt sätt.

KORT SAGT - vill du ha en inre upplevelse utöver det vanliga, som dessutom för dig närmare det naturliga - LÄS BÖCKERNA, eller åtminstone de två första till att börja med...

Sisilla i Agartha

Sisilla 5 januari 2019 (som vanligt - bara STRUNTA i datumet, tiden finns inte)

Folket har upptäckt att kejsaren inte har några kläder på sig. Mänskligheten har avslöjat vad de trodde var överheten, Kejsaren/makten som de trodde att de var tvingade att lyssna på.

Vi har upptäckt att planeten som vi lever på har ett eget liv och en egen själ. Liksom allt runt omkring oss har sin egen energi och sitt eget ändamål, sitt eget syfte. Vi är alla olika, men tillsammans utgör vi en helhet. En så fantastiskt vacker helhet. Tillsammans har vi skapat en ny era, en ny värld fylld av kärlek och ljus. Vi har gjort det vi är på den här planeten för. Vi skapar ständigt i nuet, tillsammans den värld vi vill ha. Vi går mot en värld med fred, frihet och rättvisa. Tillsammans är vi starka. Andra kommer att följa vårt exempel.

Vi kan kosta på oss att vila nu och att var nöjda. Att njuta av dagen och nuet. Kanske pröva våra nya kunskaper och färdigheter. Leka och experimentera med energierna. Utan krav, utan förväntningar men i glädje och leklusta. Samla nya erfarenheter i vårt nya varande, känna hur vår kraft ökar i takt med kontakten med vår kära Moder Jord, djur, naturväsen och andra varelser.

Vi tar emot ljuset och kärleken ända längst in på djupet av vårt hjärta och i vår kropp. Vi njuter av gemenskapen vi upplever när ljuset strålar allt starkare på, i och runt Gaia. Vi återställs till våra högre Jag, men ändå inte, för vi är unika. Det vi genomgår här på jorden är unikt för Universum. Vi kommer att kunna leva i universum med en fysisk kropp som vi tar med oss vart vi vill. Allt är nytt, allt expanderar, allt utvecklas ständigt. I dag är vi, här på jorden, i fokus för denna dramatiska omställning.

Vi som är vakna nu kommer oförtrutet att arbeta vidare för vår planets och universums Högsta Bästa. Vi minns vårt uppdrag och i denna stund finner vi varandra, jorden runt, för att slutföra arbetet under den närmaste framtiden. Vilket kan innebära, i jordisk tideräkning, ett par hundra år.

Kram. Sisilla