169. Att bearbeta och släppa trauman

Jag levde mitt liv i ett stort mörker, orsakat av "den stora rädslan" - rädslan för min egen mamma. Upptäckten av rädslan var chockartad - inte minst när jag insåg att den påverkat precis allt i mitt liv.

Jag upptäckte att steg ett för att kunna bearbeta och omvandla/transformera djupt sittande känslor är att minnas. Att skriva ner minnen och tala med min syster och en barndomskamrat hjälpte mig mycket. När jag vågade minnas och gå in i de jobbiga känslorna så löstes de upp. Först då fick jag så småningom tillgång till mitt hjärta och även till positiva minnen och känslor.

Bearbetningen av barndomen fortsatte under flera år, inte minst när mamma hade gått bort 2012 och jag gick igenom hennes gamla foton. När jag såg in i ögonen på ett foto av mig själv som sexåring, började jag plötsligt storgråta. Mitt inre barn ville att jag skulle ta hand om det.

Känslor som skuld, svartsjuka och övergivenhet kom plötsligt upp till ytan, ibland med hjälp av banala situationer i vardagen. Kort sagt kan man säga att jag överreagerade i många situationer under den här tiden. Jag insåg sedan att känslorna ville mig något och oftast hade sitt ursprung i upplevelser från barndomen.

När jag erkände den aktuella känslan, gick in i den och återupplevde den gjorde det ont i både kropp och själ. Gråten var för mig den förlösande faktorn. Ibland grät jag i flera timmar innan känslorna löstes upp och försvann.

Det var så skönt att äntligen kunna gråta. Som barn vågade jag inte gråta för då blev mamma arg. Även senare i livet var alla känslor utom rädsla avstängda, liksom kontakten med kroppen. Under en veckas terapi på Vikbolandet 2011 fick jag kontakt med min kropp och själ. Där lärde jag mig även att ställa följande frågor:

"Vad känner jag?"

"Vad kan jag göra åt det?"

De frågorna hjälpte mig mycket. När känslorna gällde saker som jag inte kunde påverka, försökte jag byta fokus och sedan släppa känslan.

Senare fick jag kontakt med hjälpare i den andliga världen och fick då även uppleva glimtar från "tidigare liv" (som vi kallar det - egentligen finns ej tiden utan händelserna sker parallellt). Dessa upplevelser - ibland otäcka och ibland underbara - fick mig att förstå att jag har mött många "gamla bekanta" även i tidigare inkarnationer, ibland i kärlek, ibland i krig. Allt för att samla erfarenheter till själen.

Säkert upplever du att vissa platser och människor är dig märkligt bekanta och att du dras till dem?

Vi har nu alla samlat erfarenheter under årtusenden från liv på denna planet som har (haft) de tätaste energierna i hela "Omniversum". Ett stort skifte sker nu på Jorden - denna energihöjning som vi har väntat på i årtusenden! 

Bakom molnen är himlen alltid blå - Solen, Alcyone, förmår nu (oavsett väderlek :) föra fram sina Gudomliga energier till oss alla och tillsammans kan vi nu skapa en planet där vi lever i FRED, FRIHET och RÄTTVISA. Vi accepterar varandras olikheter och slutar placera in varandra i fack eller döma andra. Vi förstår att ALLT ÄR ETT. 

Minns, om det är stort kaos runt omkring dig, att för att försvinna behöver mörkret först komma upp till ytan. Många sanningar kommer nu fram, världen över. Även inom oss själva, vad gäller känslor som behöver transformeras. 

MINNS, att i ditt hjärta har du Sanningen. Din egen själs sanning. Lyssna därför noga på ditt hjärta och din intuition - inte urskiljningslöst på vad andra eller nyhetsrapporteringen säger...

Om referatet från min barndom här nedanför får känslor av rädsla, skuld eller sorg att komma upp till ytan inom dig, kan det kanske hjälpa dig att läsa min självbiografi "När dagen gryr" (2017).

Min önskan när jag gav ut "trauma-boken" När dagen gryr var att inspirera andra att våga minnas det som gör ont.

Flera läsare har berättat att bland annat de tidstypiska miljöskildringarna från 50, 60 och -70-tal har hjälpt dem att minnas sin egen barndom.

Ur När dagen gryr:

I början av 60-talet hade området med fritidshus vuxit och många barn fanns det att leka med, både på helger och under sommarlov. När vi kom till landet gick min utåtriktade syster och lilla jag runt och knackade dörr för att samla ihop barn. Ibland var vi stora gäng som lekte Burken och Kurragömma, ofta bland höhässjorna på en äng. Många hade småsyskon med sig, så vi hjälptes åt att ta hand om de yngsta barnen. Det var också på landet som jag fick mina första egna vänner. Barnen på landet hade inga förutfattade meningar och visste inte vilken rädd liten hare jag förvandlades till inne i stan.

I stan var jag rädd för pojkar, hundar och för fyllegubbarna i Vasaparken. Bara när jag befann mig i ett flow, ett flödande här och nu, glömde jag bort rädslan. Det flödet fann jag i min fantasilek, när jag ritade och målade eller försvann in i sagornas rike. Med hjälp av min storasyster knäckte jag läskoden när jag var fem och läste sedan mängder av sagoböcker.

Det som jag var allra mest rädd för var min mamma. Som vuxen har jag återupplevt minnesbilder av hur jag snabbt kröp baklänges in under en låg säng för att komma undan mammas mörka ilska. Där försvann jag in i tystnaden och stillheten i min egen själ.

Andra gånger satt jag uppkrupen i en stor skinnfåtölj i vardagsrummet. Därifrån såg jag den gröna undulaten Pelle som vi hade fått ärva efter pappas mormor. Alldeles nyligen förstod jag att Pelle hjälpte mig att gå in i en annan dimension, likt Alice i Underlandet. I den världen existerade inget mörker, utan endast solskimrande ängar med de vackraste blommor, fjärilar och humlor. Jag lekte och dansade med de andra barnen som fanns där. Vi befann oss i nuet, i glädje och lycka. Rädslan fanns det ingen plats för.

Om jag hade varit barn i dag hade jag säkerligen fått diagnosen autism. Jag är tacksam för att min själ hittade på olika strategier för att skydda mig mot rädslan i barndomen. Annars hade jag kanske inte överlevt.

Så långt tillbaka som jag kan minnas led jag av en svår dödsångest. Som barn hade jag svårt att somna och hade ofta en återkommande mardröm. I drömmen tänkte ett förfärligt lejon äta upp mig. Antingen vaknade jag då kallsvettig och rädd eller så blev en gunga nersänkt från himlen i långa rep. Jag hoppade snabbt upp i gungan, ställde mig upp och gav hög fart så att lejonet inte kunde nå mina fötter. När gungan sedan drogs uppåt igen så satt jag där högt, högt upp i drömmen, och såg ner på ängarna och kohagarna på vårt landställe. De nätterna sov jag gott.