103. Våra vänner djuren

Jag fick nyligen tips om en underbar bok:

"Livet enligt djuren, en helt ny förståelse av vår existens"

Denna nya förståelse av vår existens, som djurkommunikatören och författaren Ami Sundeman så fint beskriver i boken, är vad jag tror att många människor får just i denna tid. Det märks inte minst på att många flyr från storstäderna till mindre orter och till landsbygden. Det verkar som om naturen och djuren drar oss till sig. Många vill bo i EKO-byar, med egna odlingar och ett liv närmare naturen.

På sidan 25 i "Livet enligt djuren" skriver Ami Sundeman:

"Jag tror att vi alla kan kommunicera på djurens sätt när vi föds. Men så växer vi upp och måste anpassa oss till människans värld och inte minst till vårt sätt att meddela oss med varandra. Det verbala språket är fantastiskt och är till glädje för oss människor på många sätt. Men kanske är det så att vårt språk tränger undan en annan mer direkt kommunikation. Det vore spännande och stort om vi kunde aktivera vår ursprungliga förmåga. För jag tror att den ligger där hos alla och väntar på att bli återupptäckt."

I boken beskriver Ami hur hon genom en icke-verbal kommunikation har samtal med en flock kor, hästen Trolle, hundarna Peggy och Leon och flera katter, bl.a. Rizzan. Alla djuren har olika personligheter och ger på så vis en helhetsbild av djurens uppgift på jorden, tycker jag.

Den kloka hunden Peggy säger om djurens uppdrag, s. 124:

"Djurens främsta uppdrag är att väcka människors känslor och empati. Alla kan vara empatiska, det handlar om att våga känna".

Peggy säger om oss människor, s. 169:

"Ni har lekt en lek och fastnat i leken. Det pratade vi om i början, hur ni skulle låtsas att ni inte förstod, och så skulle ni tro att ni inte förstod och allt det där. Och nu ska ni tillbaka till sanningen igen. För sanningen är det som är vägen tillbaka till det som har varit en gång. Nu ska vi se om jag klarar av att förklara hur ni ska göra..."

Naturligtvis klarar Peggy att förklara detta galant! 

Jag säger bara: LÄS BOKEN "Livet enligt djuren" - den är underbar och ger så många aha-upplevelser om våra bästa vänner och följeslagare.

Carina Solöga Högmans bok, "Djurens språk", betyder mycket för mig. Om fåglar eller andra djur t.ex. följer med på mina promenader eller flyger rakt framför bilen för att jag ska uppmärksamma dem så är oftast budskapet jag hittar i "Djurens språk" mitt i prick. Djuren finns runt omkring oss för att hjälpa oss har jag insett de senaste åren. Då menar jag inte endast däggdjur och fåglar utan faktiskt även insekter.

Mina egna funderingar

Kanske är det så att vi människor ofta bär på rädslor som i sin tur djuren känner av och därför blir även de osäkra och rädda och ibland känner de sig därför hotade och blir aggressiva.

Många barn är rädda för t.ex. hundar liksom jag var som barn. Min mamma var rädd för alla djur, inklusive katter och överförde effektivt de flesta rädslorna till mig.

Ett av mina barn hälsade i 1 1/2-årsåldern på i en hage med 10-11 schäfervalpar. Min lättnad var stor när han inte blev rädd utan lugnt tultade runt, medan valparna slickade på händerna och undersökte honom. Ett år senare valde han gärna egna vägar i skogen tillsammans med den valp som flyttat hem till oss. De var som i "symbios" hunden och han, verkade förstå varandra fullkomligt - utan att tala ett för mig hörbart språk.

Ett annat självupplevt exempel på ej verbal kontakt med en hund var när jag var med och drev ett hundpensionat en tid. Vi fick in en schäfertik, omhändertagen av polisen. Hon var mycket rädd för människor, kanske hade husse eller matte gjort henne illa? Hon drog sig tillbaks och morrade om man såg på henne.

Trots att jag som barn varit livrädd för hundar tänkte jag att tiken behövde koppla av genom en promenad. Jag småpratade med henne, samtidigt som jag, sittande på huk, backade in i boxen och efter en stund kunde jag knäppa fast kopplet på halsbandet. Vi fick en fin promenad tillsammans. Efteråt var jag stolt över att inte ha blivit rädd och förstås glad över vår fina stund tillsammans.

Jag insåg, när jag läste "Livet enligt djuren" att tiken och jag fick bra kontakt tack vare att jag visade respekt för henne som individ och inte ville bestämma över henne utan hjälpa.

Jag tror att många djur mår dåligt för att vi människor ofta anser dem mindre värda. Vi tror att vi på något sätt står över dem i rang och har rätt att bestämma och få dem att lyda oss. Det går enligt mig utmärkt att få en lydig och samtidigt glad hund om du arbetar med valpen på ett positivt, lekfullt, kärleksfullt och respektfullt sätt. Min schäfertik Ässka och jag var mycket nära varandra känslomässigt. Hon dog för sådär 30 år sedan. En period för några år sedan upplevde jag under skogspromenader att Ässka gick, i form av en "turkosgrön energiprick", till vänster på stigen en bit framför mig, precis som hon alltid brukat göra. Jag kände lycka över återseendet och var tacksam att hon vill muntra upp mig med sin oväntade närvaro.

2014 reste jag till Malta. Sista dagen där simmade vi med delfiner. Vi fotograferades en i taget tillsammans med en delfin. Jag fick sitta på en platta när delfinen Sun pussade mig på kinden. Sedan fick jag "stående" i vattnet hålla upp en hand i luften. Då tryckte Sun sin svala flasknos i min handflata och simmade runt, runt. Resultatet blev att jag åkte runt som i en karusell. Jag skrattade högt och ville att det aldrig skulle ta slut. På vägen därifrån simmade Sun bredvid mig en liten bit. Jag kände att vi hade fått kontakt, han och jag. Känslan liknade den djupa och kärleksfulla kontakten som min hund Ässka och jag hade en gång. Nu förstod jag varför så många vill arbeta som delfintränare i Kolmårdens djurpark. Efteråt var jag på ett strålande humör. 

5 år senare fick jag en natt till mig namnet Penelope, men visste inte vad namnet ville mig... Av en medial vän fick jag veta att Penelope var en delfin som sökte kontakt med mig. Under ett besök på den energirika ön Fårö fick jag kontakt med henne och kunde ta emot hennes budskap som en hjälp till oss människor.

Blogginlägg n:r 13 om Penelope